det känns lite som att drunkna antar jag. man kämpar och kämpar för att komma upp till ytan, men till slut tar luften slut och då sjunker man.
det är väldigt bra. det är det. tveklöst. men det känns som att det inte riktigt är vad jag vill ha, det jag har nu. föreställningarna har gått väldigt bra. jobbet går långt över förväntan bra. alla är väldigt snälla mot mig.

vad kan det då vara som saknas? är det verkligen rätt att klaga? hmm...

det är bara det att jag inte förstår att människor inte förstår hur stor inverkan det lilla de gör har. för tro mig killar, det är som att dö lite varje gång. varje gång ni säger det ni säger. det får en att tveka. något så otroligt mycket. inte bara på en själv, utan på alla andra.

partout.